Själamörker.

Ibland stjärnor finns ett strålande ljus,

däremellan råder det mörkaste av mörker.

Under detta mörkers våta filt fanns jag,

mitt i mellan natt och dag.



Jag var en gång ett vackert sken,

och det var du som fick mig att skina.



Vi var dagen, vi var allt ja vi lyste upp,

tillsammans gav vi jorden dess allt.

Vi var havet och stranden, fåglarna i höjd,

naturens barn, gåvan till livet och kärleken.



Våra själar svävade lekfullt där uppe i skyn,

o var vi än såg, syntes en värld av kärlek.



Vi svävade vackert som örnen tillsammans,

o mitt hjärta, min själ var aldrig så glad.



Men något saknades i vår flykt,

våra vingar slog ej längre i takt.

Du vek från min sida, o med dig följde ljuset,

nu är min själ, mitt hjärta åter i mörkrets makt.