En gräsklippares tankar.

Gräs.
Jag vaknar, öpnnar dörren, möter världen.
Gräs, det jag ser är gräs.
Gräset tittar tillbaks,
ser på mig anklagande.

Ser på mig med ekorrliknande ögon,
och det är ingen snäll ekorre kan jag lova.
En gräsekorre som hoppar mellan träden,
mot mig med vässade tänder.

Likt väsandet från en orm,
väser den åt mig genom blixtrande tänder.
Klipp mig, klipp min gröna alltigenom levande päls.
Klipp mig nu, du från naturen plötsligt uppkomna människa.

Jag skyggar tillbaka, drar på mig hörselskydden,
som för att stänga ute väsandet, den gröna hemska världen.
Klär av mig min roll som människa, klär på rollen av gräsklippande robot,
inte utan tanke på det levande jag nu ska stympa.

Maskinen surrande likt ett bi, dock inte lika naturligt,
jag som dess väktare.
Stävar framåt planlöst, som en livbåt i stormigt hav,
utför sysslan den gröna, den trista såsom krävs.

Likt en urvriden disktrasa sätter jag mig ner,
Sätter mig på stubben av morfars apel.
Utmattad av mitt gräsliga slit,
Låter tankarna vandra likt spindeln över sitt vävda nät.


Det gräs jag sprang på som barn,
Det morfar sprang på som barn.
Det hans morfarsfar sådde, vad litet är mitt slit.
Gräs.