Gästpoet.

De tidigare inläggen var exempel på några av mina ungdomsförsyndelser och aningen naiva, lugnt sagt.
För att väga upp den ungdomliga naiviteten kommer nu en mycket vacker dikt som en lika vacker person, till både kropp och själ, sände till mig - dessutom en mycket kär vän.

Jag går förbi en pöl.
Tänker till,
och återvänder till den.

Precis sådär kände jag mig igår.
Ensam och osynlig, våt av tårar.

Kvävd!
Av återhållna känslor satt jag där,
med en gråtklump i halsen.
En vindpust drar plötsligt förbi,
i den kyliga vinden...

Den ger vattnet liv,
och vågor av liv o glädje uppstår.

Igår var du vindpusten för mig,

Jag lättade mitt hjärta,
och du lyssnade o tog emot.
Jag svämmade över,
och vi drunknade i,

vår vänskap.


Vad sägs om det? Själv säger jag tack min kära vän för dessa vackra ord, något som låter futtigt i jämförelse.