Puck

En ny och snabbt ihopskriven dikt för en vän med ett gemensamt intresse.

Jorden är rund, jorden är platt.
Ett sades idag, ett sades igår.
Pucken är rund, pucken är platt.
På is är inte livets fråga så svår.


Vad, vem o varför är vi här,
svaret döljt som i dimma.
Tills målis, fem ute som i en här,
smälter ihop till lag, för att vinna.


Läktarproffs är många, även jag,
vinst förlust, vi har aldrig skuld.
ändå dömer vi, hyllar vårt lag,
Drömmer om jubel över ett SM-guld.

En gräsklippares tankar.

Gräs.
Jag vaknar, öpnnar dörren, möter världen.
Gräs, det jag ser är gräs.
Gräset tittar tillbaks,
ser på mig anklagande.

Ser på mig med ekorrliknande ögon,
och det är ingen snäll ekorre kan jag lova.
En gräsekorre som hoppar mellan träden,
mot mig med vässade tänder.

Likt väsandet från en orm,
väser den åt mig genom blixtrande tänder.
Klipp mig, klipp min gröna alltigenom levande päls.
Klipp mig nu, du från naturen plötsligt uppkomna människa.

Jag skyggar tillbaka, drar på mig hörselskydden,
som för att stänga ute väsandet, den gröna hemska världen.
Klär av mig min roll som människa, klär på rollen av gräsklippande robot,
inte utan tanke på det levande jag nu ska stympa.

Maskinen surrande likt ett bi, dock inte lika naturligt,
jag som dess väktare.
Stävar framåt planlöst, som en livbåt i stormigt hav,
utför sysslan den gröna, den trista såsom krävs.

Likt en urvriden disktrasa sätter jag mig ner,
Sätter mig på stubben av morfars apel.
Utmattad av mitt gräsliga slit,
Låter tankarna vandra likt spindeln över sitt vävda nät.


Det gräs jag sprang på som barn,
Det morfar sprang på som barn.
Det hans morfarsfar sådde, vad litet är mitt slit.
Gräs.

Skrämmande tankar.

Jag är normalt vad man kallar en glad skit, men som alla andra har jag haft mina dippar i livet. Denna dikt kommer ur en av de djupaste av dem.

Jag vandrar i likgiltighetens skugga.
i ett land där döden är min vän.
Glädjen och ljusets väsen är skygga,
hoppet lämnade mig för längesen.

Jag tittade bakåt men såg inget,
blickade mot framtiden, ack så tom.
Vad är meningen med livet,
när man är trasig inom.

När återvänder ljusets låga,
när lämnar mörkret det evigt svarta.
Mitt liv är en ständig plåga,
min själ våndas, lider outhärdlig smärta.

Jag befinner mig i livets hemska natt,
jag känner tårar rinna, ja jag gråter.
Jag är ensam, rädd och av lidande matt,
jag önskar någon kunde ge mig ljuset o livet åter.

Själamörker.

Ibland stjärnor finns ett strålande ljus,

däremellan råder det mörkaste av mörker.

Under detta mörkers våta filt fanns jag,

mitt i mellan natt och dag.



Jag var en gång ett vackert sken,

och det var du som fick mig att skina.



Vi var dagen, vi var allt ja vi lyste upp,

tillsammans gav vi jorden dess allt.

Vi var havet och stranden, fåglarna i höjd,

naturens barn, gåvan till livet och kärleken.



Våra själar svävade lekfullt där uppe i skyn,

o var vi än såg, syntes en värld av kärlek.



Vi svävade vackert som örnen tillsammans,

o mitt hjärta, min själ var aldrig så glad.



Men något saknades i vår flykt,

våra vingar slog ej längre i takt.

Du vek från min sida, o med dig följde ljuset,

nu är min själ, mitt hjärta åter i mörkrets makt.

Gästpoet.

De tidigare inläggen var exempel på några av mina ungdomsförsyndelser och aningen naiva, lugnt sagt.
För att väga upp den ungdomliga naiviteten kommer nu en mycket vacker dikt som en lika vacker person, till både kropp och själ, sände till mig - dessutom en mycket kär vän.

Jag går förbi en pöl.
Tänker till,
och återvänder till den.

Precis sådär kände jag mig igår.
Ensam och osynlig, våt av tårar.

Kvävd!
Av återhållna känslor satt jag där,
med en gråtklump i halsen.
En vindpust drar plötsligt förbi,
i den kyliga vinden...

Den ger vattnet liv,
och vågor av liv o glädje uppstår.

Igår var du vindpusten för mig,

Jag lättade mitt hjärta,
och du lyssnade o tog emot.
Jag svämmade över,
och vi drunknade i,

vår vänskap.


Vad sägs om det? Själv säger jag tack min kära vän för dessa vackra ord, något som låter futtigt i jämförelse.

Den älskade.

I nattens sena timma,

kom du till mig i en dröm.

Jag såg dig i kärlekens dimma,

svävande på hoppets ström.



Jag tänkte, en sådan vacker kvinna,

en tanke som helade min själ.

Jag bestämde, det hjärtat vill jag vinna,

ack, kunde det gå mig så väl?



Jag kände att, där fanns min lycka,

hos en kvinna jag knappt sett.

Lite underligt kan man tycka,

men jag visste vi två skulle bli ett.



Min dag fylldes av tankar på dig,

liksom även min natt.

Ödet hade övertygat mig om,

att jag äntligen funnit min skatt.



Att leva är nu en fröjd,

ja, livet har aldrig känts så bra.

Bara jag har dig är jag nöjd,

och jag vet, det är dig jag vill ha.



Du är mitt hjärta så obeskrivligt kär,

en känsla jag aldrig haft förut.

Jag vill för alltid vara där du är,

och älska dig till livets slut.



Detta,

det var en gång en dröm, en saga.

En dröm om kärlek och längtan, en dröm att behaga.

Sagan om en man, längtande efter kärlek,

om att älska som ingen annan man kan.



Sagan om med och motgångar i livet,

och att aldrig ta någonting för givet.

Drömmen om att en gång finna,

glädjen och lyckan med en ljuvlig kvinna.



Att få dela allt i både lust och nöd,

att tillsammans dela olyckans och kärlekens bröd.

Att leva med, lida och njuta.

Att få leva, leka, älska och aldrig sluta.

Landet långt bort.

Så som svalans flykt i den ljuva maj,

så svävar mina tankar.

Svävar mot ett fjärran land.



Jag vandrar i ett drömmars land,

ett gräslöst land där våren alltid råder.



Där,

Väcktes mina sinnen åter till liv,

o jag svävade över livets blomstrande äng.



Där,

Fanns en flicka, klädd i det skönaste ljus,

o jag kände den vackra känslan av kärlek.



När jag mötte henne var jag blind,

nu, vid gud kan jag se.

Mina öron var sedan länge stängda,

men hon, hon talade till min själ.



Hennes ord var livets, ja glädjens musik,

mitt hjärta fylldes av kraft av vad hon sade,

Res dig, stå upp!

För guds skull var bara du,

det finns inget rätt, det finns inget fel.

Det finns bara vi.